Våghalsige Magnus William-Olsson snurrar bort sig i poesin (2024)

• Gabriel Zetterström Text

Att Magnus William-Olsson ägnar mycket tankeverksamhet åt att fundera över tidens gång kan inte komma som någon överraskning. I hans senaste diktsamling ”Inget är alltid för sent” fanns till och med en ”Elegi över Magnus”, lika roligt som makabert.

Nya ”Koraxas tomb” – gryningsdikt och gravdikt i ett – framstår som en logisk efterföljare. Ett opålitligt och inte särskilt fixerat berättarjag svävar tidlöst över texten. Den är i sin tur nästan lika hemtam vid Acherons lotushöljda stränder som i Broder Daniels göteborgska 00-tal (”Cypresser in the alley” heter en lekfullt betitlad del mot slu*tet).

Jag säger nästan, eftersom William-Olssons poesi ju bågnar av antika (och en del bibliska) referenser. Poeten vänder sig mot de sagor och symboler som hans snart fyrtio år långa karriär visat att han behärskar så väl.

Intertextualiteten utgör stora delar av den koraxiska tomben och flera partier är uttryckligen skrivna efter andra författare som Antonio Machado, Manuel Bandeira eller María Zambrano. William-Olsson både använder sig av och spelar med litteraturhistorien. På sina håll är det – bokstavligt talat – rena rama grekiskan:

anoch ai akrammachamari barbathiaō lamēē

lamporē iaō ablanathanalba mäktiga änglar

beskydda d.v.n.j.n.u., född av d.v.n.j.n.u.

Sett till både språk och innehåll blir William-Olssons poesi ett slags uppslagsverk, även om ovanstående stycke knappast lär ge honom några begriplighetspriser. En hyacint får aldrig vara blott en blomma utan blir i stället ”ett tyst dåd, ett tungt och dödligt slag mot tinningen” (slå upp ”Hyakinthos” på Google eller i din privata ”Metamorfoser” för vidare information).

Det blir konst som utmanar. Aldrig monotont, snarare vaggas man in i föreställningen att vad som helst kan hända. Tyvärr kan även det oberäkneliga bli tjatigt och tröttsamt

Visst, läsningen kan bli lustfylld av att dels identifiera sådant man redan kan (folk älskar ju att få sina kunskaper bekräftade), dels att intresserat söka upp det som flyger över ens huvud.

Men är vi läsare med om en arkeologisk utgrävning?

Till formen blir det konst som utmanar. Aldrig monotont, snarare vaggas man in i föreställningen av att lite vad som helst kan hända. Tyvärr kan även det oberäkneliga bli tjatigt och tröttsamt.

I sin konceptuella våghalsighet snurrar William-Olsson ibland inte bara bort läsaren utan också sig själv. Kanske är det överflödets förbannelse, det som drabbar den belästa författaren som blir lite väl angelägen att visa upp sin cape och sitt svärd.

I intima – och storslaget normala – ögonblick blir Magnus William-Olssons poesi som mest angelägen

Det är synd. I ”Koraxas tomb” finns alltjämt flera fina fragment som inte sällan uppstår när det mer vardagliga sipprar in. Antydningar om samkönad kärlek bortom det sapfiska. De lite underfundiga och stundtals bisarra dikterna som berör föräldraskap. I ”Eros” minns berättarjaget ett uppbrott på Möja, för att lakoniskt och nästan häpnadsväckande klart transportera läsaren fram genom decennierna:

Om ditt vidare liv vet jag ingenting.

Jag följde det inte ens på avstånd.

Tills igår kväll, då jag fick besked av din dotter

att du tagit dig av daga.

Eller när vi hamnar vid mamma Ingers dödsbädd på det ”skitluktande demensboendet”:

Jag satt på golvet bredvid sängen

och talade till hennes rygg och bakhuvud:

”Inger”, sa jag, eftersom hon just då

inte rimligen kunde tilltalas ”mamma”.

I sådana intima – och storslaget normala – ögonblick blir Magnus William-Olssons poesi som mest angelägen.

Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.